Miraclya

Sent i eftermiddags fick jag stora förhoppningar om kvällen. På radion hörde jag en intervju med Plan Three. Ett band jag aldrig hört talas om, vilket i och för sig inte är speciellt konstigt för jag kan typ ingenting om musik. Jag vet bara när jag gillar det jag hör. Namedropa band och låttitlar är inte min starka sida. Jag lyssnar på radio eller får musiklänkar med grymma låtar skickade till mig. Jag är allätare när det gäller musik. Ungefär så funkar det.

I alla fall, det visade sig att Plan Three skulle spela på Sticky Fingers ikväll. Fantastiskt, tänkte jag. Kanske kan jag skrämma fram någon som kan tänka sig att följa med! Trodde jag. Det visade sig vara lika omöjligt som att springa igång en cigg. Mina vänner var bortresta, jobbade, hånglade hemma i soffan eller var upptagna med annat antar jag. För det var ingen som nappade på min förfrågan. Sorgligt.
För endast sextio riksdaler kunde jag fått se både Plan Three och Seven Days Story. Om min bror ändå bodde närmre. Då hade jag tagit med honom och fått lite quality time, det händer alldeles för sällan. Nu blev det inte så. Jävla skit, rent ut sagt.

Plan Three – Brush It Off

Seven Days Story

Istället blev det en ofrivillig hemmakväll och I fucking hate it!!! Att softa på sofflocket gör jag mer än gärna men då ska det vara på mina premisser och när JAG väljer det.

"Man måste ha tråkigt för att uppskatta det roliga."
Jo visst, I know all about it...

Nu fördriver jag i stället kvällens långsamma timmar med att diskutera livets största bekymmer med mina trogna vänner för kvällen, Ms Merlot Charette och Ms Marlboro Menthol.
Tonights topics: Odefinierade känslor, "kärlek", one night stands, min typ, din typ, bla bla... Listan kan göras lång men  betoningen ligger på den förstnämnda.
Vad är det bra för egentligen? Livet vore nog bra mycket bättre utan. Faktiskt. Trodde knappt jag skulle säga det själv. Det är energi som i dagsläget bara ödslas, på INGENTING dessutom. Slå det om ni kan. Det är som att elda för kråkorna. Om jag kunde mäta den i elförbrukning skulle jag nog kunna försörja en fjällstuga med eluppvärmd badtunna och golvvärme i ett helt år. Förmodligen längre.
Och till vilken nytta? Nada, nichts, zip, zero. Inte ett skit.
Patetiskt.
Jag tror på ödet. Någonstans finns det säkert en mening med allt. Men ibland har jag svårt att se den. Vad är meningen med detta? Vilken läxa är det meningen att jag ska lära mig? Vad har jag gjort för ont i livet för att hamna här? Ska jag våga hoppas på "den" som vilken vettig människa som helst hade haft förstånd till att inte ens ägna en tanke? Måste det hela tiden vara det "uppenbart perfekta" som verkligen är det perfekta? Kan det möjligtvis vara det mest otippade kortet som ibland är det rätta istället? Du ser, frågorna är många.
Jag har nog själv svaren på många av dem men vet inte om jag gillar dom riktigt och det enda mina vänner för kvällen bidrar med är självömkan, bubblande ilska, en gnutta hopp (hur idiotiskt det än låter) och rökhosta.
Om jag ändå bara visste att det är värt det...

Nej, denna dagen kan bara beskrivas på ett sätt.
Upp som en sol och ner som en pannkaka.
Morgondagen blir säkert lika miserabel.

Asking Alexandria – A Single Moment Of Sincerity

Tack och hej.