Jag passar på...

Kärlek. Amore. Liebe. Love. Kjærlighet. Aimer.
Kärt barn har många namn.
Den finns verkligen i alla former, varianter, konstellationer, stadier, färger och dofter... eller stanker också för den delen. Runt omkring mig. Överallt och ingenstans.
Det strulas, det raggas, det tjafsas, det hånglas, det bråkas, det gullas, det gifter sig lite här och det skiljer sig lite där.

Och det nuppas! Det gör det också. Det ska gudarna veta. Det nuppas av olika anledningar, jorå, men framför allt med vitt skiljda syften. Trots att jag knappast räknar in mig själv in mig på den sista punkten, det ju vore tidernas största lögn, så känns det iallafall som att jag är förvånansvärt insatt i just nuppa-problematiken. Det kan ju verka lite konstigt.
När jag får höra om allt som försiggår runt omkring så är det faktiskt allt som oftast väldigt skönt att det för tillfället inte gäller just mig.
Jag menar allt ifrån att slippa sova på "blöta fläcken" till att kissa prick på ägglossningstest i tid och otid. Skulle jag vara tvungen att välja så hade jag dock, utan tvivel, hellre valt "blöta fläcken" för resten av livet än att ha den där ständigt gnagande oron över hur lång tid det egentligen ska ta innan nån av de där små simmarna ska se till att borra sig in i ett ägg. Hur svårt ska det egentligen behöva vara för alla dessa par? Jobbigt.
Många är de som inte vill något hellre än att få magen att växa av annan anledning än för mycket chips-ätande och som vill känna sig konstiga i magen utan att det bara är en äggfis som sitter på tvären.

Va fan, kan det inte bara få bli så då? Varför måste det alltid vara något som ska försöka smutsa ner den där äkta lyckan?
Alltid nån käpp i hjulet på vagnen med det stora lasset som kör över den lilla tuvan... ja, ni vet...  

Olyckliga blir vi ju alla av olika anledningar.
Antingen är det den där skitstöveln till karl-slok, från senaste besöket på innekrogen eller nåt, som vägrar höra av sig eller så är det helt enkelt " the big issue" i det superseriösa vuxenförhållandet som gnager.  
Nog för att jag är en lycklig singel för tillfället men jag kommer väl garanterat att få min beskärda del tids nog. 

De största bekymrena i livet just nu är min skengraviditet, hur många slag jag kommer att behöva för att klara mig runt min första 18-hålsbana och vilka veckor jag vill ha min semester?  
Jämförelsevis - en baggis. 
"Blöta fläcken", ägglossningstest och sånt jox blir väl vardag även för en sån som mig nångång.
Men innan det blir verklighet ser jag helst övningskörning, lösa skott och lite varierade hydralikövningar på agendan.  
 
Jag passar på att njuta av mitt eget liv samtidigt som jag bara smattrar ur mig en massa svar, åsikter och kommentarer om sånt som jag aldrig varit med om sjäv. Hur fan går det ihop???
Kloker - när det gäller andra.
Idiot - om det gäller mig själv.

Nu kan man ju undra vad jag egentligen ville ha sagt med det här... Det har jag glömt. Jag hade en poäng i början men tappade tråden på vägen... Jag låter istället detta ordspåk få avsluta mina tankar för idag..

 Amor vincit omnia et nos cedamus amori.


Örongodis



En låt som tål att höras om.. och om... och om... igen...

Dead by April - Losing you

Sällan är oftare än aldrig

Jaha.. nu känns det som att det är dax att lyfta på locket till denna misskötta lilla blogg igen. Inläggen trillar in ungefär lika ofta som jag skrapar fram tre lika på Triss.

Det är väl förmodligen så kommer att vara här.. det är bara att gilla läget eller så skiter man helt enkelt i att titta in så ofta, då slipper man bli besviken, eller vad det nu är för känsla man får, när det visar sig att det inte har skrivits ett par mer eller mindre begåvade rader.

RSS 2.0